Jag kan ana att min rubrik skapar nån typ av reaktion, eller snarare att den får dig att vakna till. 

Det är något som väcker tankar och frågor när en kvinna inte har barn, vill hon inte ha barn? Kan hon inte få barn? Vad är orsaken till detta? 

Jag tycker ofta jag känner mig annorlunda när det kommer på tal och jag känner ofta att jag är utanför normen. Varför har inte jag barn då kan man undra? Ja det mest ärliga och naturliga svaret är faktiskt att det inte blivit eller inte passat. Jag hade tidigt en långvarig relation, redan som 15-åring så inledde jag min första relation. Och det var som att det inte riktigt kändes rätt så barn var inte på tal då. Relationen tog slut när jag var 27 och då började mitt singelliv och jag började vara ute mer på krogen efter 12 år hemma i soffan. Då var de flesta avmina vänner i en relation och tankar på barn föll sig naturligt för mina vänner. För min del kändes det som att jag äntligen fick börja leva livet, jag började dricka alkohol efter att jag varit nykterist och jag började träffa killar efter mitt långa förhållande med min första kille. 

Ja ni förstår kanske vad jag hintar om här.. Allt jag hade missat ville jag ta igen nu när jag blivit singel vid 27 års ålder. Hade känt mig nästan som en fånge hela mitt ungdomsliv och nu hade jag chansen att få göra det jag ville. Men då insåg jag att jag var i en helt annan fas än mina vänner, de hade ju redan festat och ville nu stadga sig. Så jag försökte finna vänner som var där jag var och då var min tanke på barn väldigt långt borta. 

Sen behövde jag tid för mig själv och komma ikapp saker och ting så tiden gick. Jag längtade efter lång tid efter en partner men lyckades hela tiden stöta på fel typ av killar, killar som var oseriösa och som inte ville binda sig. Jag blev väldigt sårad många gånger och har många gånger givit upp tanken på att finna min kärlek. Jag har fokuserat mycket på att finna ett jobb som jag trivs med och det har tagit mycket av min tid. Jag har ofta känt mig utanför samhällets normer, vuxen kvinna utan riktigt jobb, inga barn och singel. Kan jag inte lyckas med nånting, vad är det för fel? Jag hade svårt att få vänner som var i min situation då de flesta i min ålder hade man, barn och hus. Sen var det jag som var utanför hela systemet. Jag har nu levt själv väldigt länge, hela 17 år snart. Senaste sambon var 2001 och sen har jag haft nåt särbo förhållande och några kortare relationer. Men svårt att finna min kärlek. 

Idag är jag 43 år, fyller 44 år i april och har äntligen ett eget företag som jag trivs med och som tar mycket av min tid. Men ingen kille/man och jag bor i en lägenhet på 42 kvm, helt ensam. Min tanke på barn nu känns ganska främmande. Jag är lyckligt lottad som har två systerdöttrar som jag älskar mer än allt annat och som jag ger väldigt mycket av min tid. De fyller på nåt sätt ut mitt barnkonto när jag har det behovet och de vet att jag älskar dom enormt mycket. På nåt sätt tillfredsställer det mig just nu, de finns där och jag träffar dom ofta. Jag börjar bli äldre och att få barn är inte lika självklart längre, så mycket i kroppen som ändras med åren. Jag har börjat förlika mig med att jag inte kommer få egna barn och det känns okej. Har bott själv så länge och van att ha mycket egentid så vet inte om jag vill/orkar med allt vad det innebär med barn. Jag vet att detta är laddat och jag är medveten om att jag upplevs som annorlunda men nånstans frågar jag mig, vem är det som bestämmer vad som är rätt eller fel sätt att leva? Är det inte upp till var och en hur man vill ha sitt liv? Återigen kommer dessa krav och förväntningar som jag ständigt bråkar med i mitt liv. 

Jag är glad att du tog dig tid att läsa detta, långt blev det visst🙄 Kändes skönt att lätta på detta som ständigt gnager i mig. Vad är rätt och vad är fel? 

Ha det gott kära du, så hörs vi snart igen. 

Kram från en barnlös 43-åring

Hej på dig, just du som läser detta... 

Jag vill att just du ska känna dig unik, ja just du ja. Jag menar dig, du ska känna dig unik!

Det är så många av oss som inte tycker att vi är tillräckligt, att vi inte duger riktigt. Men för vem egentligen, för oss själva eller för någon annan? Vem bestämmer det?

Så många krav som ligger och lurar hela tiden. Men vem bestämmer de kraven och vem är det som har rätt att ställa dessa krav? Gör vi människor inte så gott vi kan, utifrån den förmågan vi har?

Jag ställer många frågor nu, jag vet, men det är för att jag vill väcka frågor som jag tror att vi inte tänker på utan vi bara rullar på i samma mönster som vi alltid har gjort. Vi reflekterar inte alltid utan det är lätt att vi bara går i samma spår som vi tror förväntas av oss. Men mår vi bra av det eller gör vi det bara för att det ska vara så??

Jag har många gånger ställt mig frågor och undrat för vem jag lever mitt liv, är det inte för mig själv? Eller ska jag leva mitt liv för alla andra? Vart går gränsen för vad som är sunt och för vad som bör göras enligt vad omgivningen "kräver". Så många som säger att, jag gör som jag vill och jag är så stark och bryr mig inte om vad andra tycker! Men ändå ligger det i människans natur att behaga och försöka passa in i det som är normen, eller det som är normalt.

Men vad är normalt eller vad är normen? Om man inte följer det, är man konstig och onormal då? Vem avgör det? Jag har så många gånger känt mig onormal, konstig, överkänslig, ingen som förstår mig, ingen som vill vara med mig, känt mig ensam och ledsen. Blev mobbad i skolan, så allt detta kanske stämmer, vad vet jag?! Ibland är jag stolt över mig själv och vad jag kämpat och åstadkommit, men många fler gånger så har jag slagit på mig själv och tyckt att jag måste göra ännu mer för att "duga" och passa in. Men återigen kommer frågan, för vem? Passa in för vem, duga för vem? Finns det något som är rätt eller fel?

Jag har några få i mitt liv som verkligen förstår mig och som jag kan nå rent mentalt och de är värda allt för mig, Bortsett från min systersbarn förstås som ligger mig närmast om hjärtat. Så skön känsla när man möter de som man kan prata med på ett djupare plan, som talar samma språk. Nästan så att jag inte behöver säga något, utan jag blir förstådd iaf, utan ord. Det är en underbar känsla när man möter såna människor i sitt liv.

Jag tänker att jag ska göra det som jag mår bra av och fylla mitt liv med det som jag vill fylla det med, men så hamnar jag ändå i ett läge där jag inte riktigt är nöjd iaf. Jag känner mig ensam och jag vill något mer, jag vill dela mitt liv med någon vid min sida. Kunna skratta tillsammans med någon, kunna upptäcka saker med någon annan och inte bara i min egen ensamhet. Jag tycker det är skönt att vara själv, men inte alltid vara själv. Vill att någon frågar mig hur jag har det och hur min dag har varit. Bara någon som kramar mig när jag känner mig ledsen och ensam.

Lite tankar som dessa får räcka, men jag återkommer med mer om detta. Jag är inte klar ännu, har så mycket som snurrar i mitt huvud och i mitt liv.

Men lova mig att du inte glömmer bort: Du är unik och du är värd massor!!! Glöm inte bort dig själv mitt i allt och alla måsten, du är viktig att vara rädd om. Jag tycker att du är viktig, likväl som att jag är viktig.

Ta hand om dig så länge, så hörs vi snart igen.. Jag lovar!!!!

Kramar från "känslan"

Hej på dig, just du som läser detta... 

Jag vill att just du ska känna dig unik, ja just du ja. Jag menar dig, du ska känna dig unik!

Det är så många av oss som inte tycker att vi är tillräckligt, att vi inte duger riktigt. Men för vem egentligen, för oss själva eller för någon annan? Vem bestämmer det?

Så många krav som ligger och lurar hela tiden. Men vem bestämmer de kraven och vem är det som har rätt att ställa dessa krav? Gör vi människor inte så gott vi kan, utifrån den förmågan vi har?

Jag ställer många frågor nu, jag vet, men det är för att jag vill väcka frågor som jag tror att vi inte tänker på utan vi bara rullar på i samma mönster som vi alltid har gjort. Vi reflekterar inte alltid utan det är lätt att vi bara går i samma spår som vi tror förväntas av oss. Men mår vi bra av det eller gör vi det bara för att det ska vara så??

Jag har många gånger ställt mig frågor och undrat för vem jag lever mitt liv, är det inte för mig själv? Eller ska jag leva mitt liv för alla andra? Vart går gränsen för vad som är sunt och för vad som bör göras enligt vad omgivningen "kräver". Så många som säger att, jag gör som jag vill och jag är så stark och bryr mig inte om vad andra tycker! Men ändå ligger det i människans natur att behaga och försöka passa in i det som är normen, eller det som är normalt.

Men vad är normalt eller vad är normen? Om man inte följer det, är man konstig och onormal då? Vem avgör det? Jag har så många gånger känt mig onormal, konstig, överkänslig, ingen som förstår mig, ingen som vill vara med mig, känt mig ensam och ledsen. Blev mobbad i skolan, så allt detta kanske stämmer, vad vet jag?! Ibland är jag stolt över mig själv och vad jag kämpat och åstadkommit, men många fler gånger så har jag slagit på mig själv och tyckt att jag måste göra ännu mer för att "duga" och passa in. Men återigen kommer frågan, för vem? Passa in för vem, duga för vem? Finns det något som är rätt eller fel?

Jag har några få i mitt liv som verkligen förstår mig och som jag kan nå rent mentalt och de är värda allt för mig, Bortsett från min systersbarn förstås som ligger mig närmast om hjärtat. Så skön känsla när man möter de som man kan prata med på ett djupare plan, som talar samma språk. Nästan så att jag inte behöver säga något, utan jag blir förstådd iaf, utan ord. Det är en underbar känsla när man möter såna människor i sitt liv.

Jag tänker att jag ska göra det som jag mår bra av och fylla mitt liv med det som jag vill fylla det med, men så hamnar jag ändå i ett läge där jag inte riktigt är nöjd iaf. Jag känner mig ensam och jag vill något mer, jag vill dela mitt liv med någon vid min sida. Kunna skratta tillsammans med någon, kunna upptäcka saker med någon annan och inte bara i min egen ensamhet. Jag tycker det är skönt att vara själv, men inte alltid vara själv. Vill att någon frågar mig hur jag har det och hur min dag har varit. Bara någon som kramar mig när jag känner mig ledsen och ensam.

Lite tankar som dessa får räcka, men jag återkommer med mer om detta. Jag är inte klar ännu, har så mycket som snurrar i mitt huvud och i mitt liv.

Men lova mig att du inte glömmer bort: Du är unik och du är värd massor!!! Glöm inte bort dig själv mitt i allt och alla måsten, du är viktig att vara rädd om. Jag tycker att du är viktig, likväl som att jag är viktig.

Ta hand om dig så länge, så hörs vi snart igen.. Jag lovar!!!!

Kramar från "känslan"